”Brukarinflytande har ett värde i sig”

Urban Markström inledde konferensen med att rama in frågan om brukarinflytande. Han konstaterade att psykiatrisk vård historiskt har präglats av brist på inflytande. Patienterna separerades från samhället på stora institutioner och vården och stödsystemet handlare snarare om förmynderi och förtryck.

Som tur är har synen förändrats och idag finns det ett politiskt tryck att vi ska jobba med högre grad av brukarinflytande och delaktighet. Ambitionerna beskrivs i olika policyer och riktlinjer på nationell och internationell nivå, och där menar Urban att det har skett ett paradigmskifte eftersom man numera skriver om individerna som handlande subjekt i stället för passiva objekt som man tidigare har gjort. Synsätten har flyttats från expertens beskrivning och diagnosistering till den enskildes egen subjektiva berättelse om vad hen behöver och vill ha för att leva ett bra liv.

Man trycker idag också på att stöd- och vårdinsatser ska vara evidensbaserade, vilket handlar om att de ska vila på tre ben: (1) bästa tillgängliga vetenskapliga evidens, (2) klinisk expertis och (3) patientens värderingar och omständigheter. Dessa är tre likvärdiga kunskapskällor som ska vägas samman, betonar Urban.

Argument för brukarinflytande

Varför är det viktigt med brukarinflytande? Urban nämner tre huvudgrupperingar av argument:

• Effektivitetsargument: starkt brukarinflytande = bättre service, bättre utfall
• Demokratiargument: mänskliga rättigheter, brukarinflytande är ett värde och mål i sig, en maktutjämning.
• Konsumentargument: valfrihet, brukaren är en kund som ska kunna välja

Vad innebär delaktighet?

Olika former av delaktighet kan illustreras som en stege där Information finns längst ner och handlar om envägskommunikation med frågor och svar. Steg två är Konsultation som handlar om att inhämta synpunkter, oftast genom en punktinsats. Steg tre är Dialog, vilket innebär utbyte av tankar, och då oftast vid flera tillfällen. Steg 4 är Samarbete där aktiviteter planeras och genomförs, och det översta steget är Medbestämmande, vilket innebär ett gemensamt beslutsfattande.

Det finns utmaningar med att arbeta med brukarinflytande och Urban tar upp två exempel:

• Tokinism: Att verksamheten endast gör symboliska ansträngningar, till exempel bjuder in brukare i brukarråd, men att brukarna i praktiken inte kan påverka besluten.
• Kooptering: Innebär att hotfulla element neutraliseras genom att ges plats i beslutsprocessen. Till exempel att brukarorganisationer bjuds in till medverkan och blir så pass allierad med verksamheten att de tappar förmågan att vara kritiska.

Vi skandinaver har en tendens att alltid sträva efter konsensus och det skulle kunna vara en nackdel när det gäller att upptäcka brister – att man inte hittar bristerna.

Olika nivåer för brukarinflytande

Brukarinflytande kan ske på olika nivåer:

Representativ nivå/systemnivå: Att vara med och påverka utformningen av välfärdssystemen i stort. Det kan handla om att använda egenerfarna som experter eller konsulter, kommunala funktionshinderråd eller brukarråd.

Kollektiv- eller verksamhetsnivå: Att påverka den verksamhet den enskilde har kontakt med. Kan t,ill exempel vara patientforum eller brukarstyrd brukarrevision.

Individuell nivå: Påverkar den enskildes situation och det stöd hen får. Är svårt att klä i en metodik eller strategi – det handlar om förhållningssätt och bemötande. Men som grund finns arbetssättet Delat beslutsfattande, som enligt Socialstyrelsen handlar om ”ett arbetssätt för att öka individens delaktighet i vården och omsorgen. Metoden kan användas i både psykiatrisk vård och socialtjänst och syftar till att främja återhämtning genom att hjälpa individen att spela en aktiv roll i beslut som rör dennes hälsa samt vård och stöd, förmedla information om alternativ, tydliggöra personens egna preferenser och fatta gemensamma beslut om behandling eller stödinsatser. Hänsyn tas till både individens och personalens kunskaper och vetenskaplig fakta.” (socialstyrelsen.se)

Det finns få studier om effekten av brukarinflytande men de få som finns visar en liten men generell ökning av empowerment (som inkluderar patienters självupplevda delaktighet i vårdbeslut, självkänsla och autonomi), små förbättringar i alliansen och kommunikationen mellan patient och behandlare, samt en maktutjämning mellan personal och den enskilde.

Delat beslutsfattande i sex steg

Delat beslutsfattande kan ske i sex steg (till exempel i samband med en samordnad individuell planering, SIP):

1. Presentera olika alternativ
2. Gå igenom alternativens för- och nackdelar
3. Vad tycker de inblandande om alternativen?
4. Diskutera tillsammans och väg alternativen mot varandra
5. Fatta ett gemensamt beslut, där patienten har avgörande makt
6. Planera hur det ska genomföras och när det ska utvärderas

Delat beslutsfattande är en vägledande princip som bygger på att de professionella ser brukarna som värdefulla kunskapsbärare. Delat beslutsfattande kräver:

• aktivt lyssnande
• att nya attityder införlivas
• en stödjande organisation och kultur
• tid och resurser
• medvetenhet om maktrelationen

– Mitt argument är att det finns ett värde i sig att jobba med brukarinflytande. Man behöver inte stirra sig blind på de, mer instrumentella, effektfrågorna, säger Urban.

Sammanfattningsvis ser han att det har skett ett paradigmskifte på policynivå och att det pågår konkret utvecklingsarbete. Negativt är dock att det tycks vara en backlash för demokratiutvecklingen globalt – frågan är: kommer det påverka även området psykisk hälsa?

– Mycket handlar om demokratiutveckling – att de bestämmande ser värdet av att lyfta fram invånarnas röster, poängterar han.

Paula berättade med både humor och allvar om sin upplevelse av att ha boendestöd – en berättelse som innehåller missförstånd som hon råkat ut för under livets gång, men också positiva erfarenheter. Hon gav flera tips till oss professionella på vad vi bör tänka på i mötet med våra brukare.

Paula fick en autismdiagnos 2003 när hon var 24 år. Innan dess hade hon haft det jobbigt i skolan, där hon betraktades som dum och lat. När hon flyttade hemifrån var hon inneboende hos en dam som hotade med uppsägning eftersom Paula inte städade – hon visste helt enkelt inte hur man gör. Tack vare diagnosen fick hon sedan stöd med saker i vardagen som hon inte klarar av.

En metod som används inom Funktionsstöd är Motiverande samtal (MI), som handlar om att de professionella genom öppna frågor hjälper klienten att själv göra en förändring. Paula önskar att man när man använder en sådan metod först funderar över om ett beteende som en brukare har verkligen skadar brukaren eller om det endast handlar om att hen är annorlunda.
– Jag har flera exempel genom åren på när personal försökt få mig göra som alla andra, trots att jag inte vill.

Hon berättade till exempel om när hon ville äta myror, eftersom de är nyttiga och äts i en del andra länder. Boendestödjaren tyckte inte att det var en bra idé och sa att ”så gör vi inte i Sverige”, men Paula kunde inte se problemet.
– För mig är hälsan viktigt. Tänk om jag skulle komma hem till er och ville använda MI för att ni inte ska äta godis. Godis är skadligt, till skillnad från myror, sa Paula.
Boendestödjaren sa att ”du behöver inte äta nyttigt hela tiden, du kan unna dig onyttigt ibland”. För Paula är dock hälsan ett intresse, något som ger henne glädje.

Vid ett annat tillfälle ville Paula ha fönstren fördragna men då tyckte boendestödjaren att det inte var bra för kroppen behöver ljus.
– Men du sa jag att jag ska unna mig farliga saker ibland. Varför ska jag unna mig just godis? menade Paula.

Som råd till boendestödjare eller liknande yrkesroller vill Paula säga:
– Om du tycker att något är farligt vill jag att du förklarar konsekvenserna för mig, så kan jag själv fatta ett beslut utifrån denna fakta.

Envishet är en egenskap som personer med autism förväntas ha.
– Men är man verkligen envis bara för att man har åsikter om hur man vill ha det och det inte följer normen. Det känns lite kränkande att bli kallad envis för det, sa Paula.

Även här gav hon ett exempel när hon en gång ville behålla en kruka med ogräs på balkongen men boendestödjaren tyckte att hon ska slänga den.
– Jag tyckte om den. Varför ska jag behöva förklara varför jag vill ha vissa saker i mitt hem? Jag önskar att boendestödjare kan ifrågasätta sig själv om det verkligen är viktigt att klienten slänger detta. Så länge jag inte har fullt av skräp i hemmet, är det ju ingen fara. Tänk mer kritiskt, betonade hon.

Paula har skrivit ett långt brev som hon låter nya boendestödjare läsa.
– De boendestödjare som redan är bra och brinner på sitt jobb de behöver inte brevet, det gör rätt ändå. Men de som egentligen inte vill – då hjälper inte brevet heller, de gör ändå inte rätt. Om de inte är motiverade att jobba som boendestödjare då kan de inte göra ett bra jobb, säger hon och syftar på att det ibland, på grund av svårigheter att hitta personal, händer att det kommer personer till henne som inte egentligen vill jobba som just boendestödjare.

Det förekommer en uppfattning om att personer med autism har samma behov som alla andra. Detta har ställt till det menar Paula, och syftar på behovet av sociala kontakter. Personer med autism är ofta ointresserade av sociala kontakter med jämnåriga.
– När jag växte upp var jag inte intresserad av att leka med kamrater. Jag stod och tittade på när de spelade fotboll. Lärare sa till mig att jag inte ska vara ensam på rasterna, vilket gjorde att jag var med och lekte. Då fick jag mycket beröm: Åh vad du har utvecklats. Men jag hatade det. De gånger jag gick undan fick jag kritik. När jag var med fick jag beröm. Tänk vad det gjorde för min självkänsla att få beröm när jag gjorde sådant som jag inte vill och tvärtom.

Paula försökte anpassa sig och leva enligt normerna, ”men till slut kraschade jag”. Hon fick hjälp av en psykolog som undrade varför hon försökte anpassa sig – du duger som du är”.
– Jag blev arg för jag hade lärt mig att jag inte duger. Det tog många år att lära mig att det är okej att vara osocial. Man måste inte. Jag hade ätit antidepressiva, men behövde inte det längre när jag förstod att jag inte behövde anpassa mig.

Paula tipsade om att inte använda begreppen inkludering och delaktighet som ett tvång, utan betona att det är frivilligt. Empowerment är bättre, menar hon, eftersom alla inte vill vara delaktiga på det sätt som förväntas.

Paula avslutade med att fråga: Vilken syn har vi på personer med funktionsnedsättning – ska vi få dem vara som alla andra, eller ska vi låta dem leva sina egna liv?

Nationell Samverkan för Psykisk Hälsa (NSPH) Västra Götaland och Göteborg har sedan 2008 tagit fram och spridit metoder för ökat brukarinflytande och för hur verksamheter inom psykiatrin och socialpsykiatrin kan utvecklas med hjälp av brukarinflytande. Därmed har de samlat på sig mycket kunskap om vad brukare tycker fungerar bra och mindre bra.

Sara Svensson berättade att de arbetar med att öka brukarinflytandet på tre nivåer – individnivå, verksamhetsnivå och systemnivå – eftersom nivåerna hänger ihop. Den individuella nivån handlar om den enskildes möjlighet att påverka sin egen livssituation och det sociala stöd som hen eller någon i hens familj behöver. Verksamhetsnivån handlar om möjligheten till inflytande i beslut som rör en verksamhet, till exempel en vårdavdelning eller ett boende. Systemnivån handlar om möjligheten att kunna påverka på en organisatorisk och strategisk nivå, exempelvis vid utformande av vårdprogram och riktlinjer samt politisk påverkan.

För att uppnå vård och omsorg av god kvalitet ska tre kunskapskällor vägas samman i de beslut som fattas, för att verksamheten ska betraktas som evidensbaserad: forskningen, den egna erfarenheten och professionen. Att få med den delen som rör den egna erfarenheten, alltså brukarinflytandet, gör att det blir bättre kvalitet och bättre service. Det är också mer effektivt att utgå från målgruppens faktiska behov än att utgå från behov som är tolkade av andra än målgrupperna själva. Dessutom jämnar brukar- och patientinflytande ut maktbalansen mellan utförarna och brukarna. (Källa: Kunskapsguiden, Socialstyrelsen)

I processen kan det finnas hinder som undermaktsordning, skam, stigma och självstigma. Undermakt kan handla om oro för vad som kan hända om man säger fel saker, känslan att bli bedömd i allt man gör och säger, eller frustrationen att inte veta vad som sägs, skrivs och beslutas om en. Stigma innebär negativa attityder, fördomar och diskriminering och kan också leda till självstigma.

Samlat erfarenheterna i en handbok

NSPH har arbetat länge med metoder och aktiviteter för brukarinflytande på de tre olika nivåerna. Som en naturlig följd har de samlat erfarenheterna i ”Handbok för brukarinflytande” (den finns att ladda ner på nsphvastragotaland.se Länk till annan webbplats.). De såg att det fanns ett behov av kartläggning av brukarinflytandet och av att skapa en gemensam förståelse, struktur och en konkret vägledning.

Handboken riktar sig till den som är intresserad av att utveckla och organisera ett systematiskt arbete för ökat brukarinflytande. Arbetssättet utgår från att kommun, region eller myndighet tillsammans med den lokala brukarrörelsen utvecklar en form för samverkan och skapar aktiviteter ihop. Fokus är på verksamhetsnivå eller systemnivå, för att skapa goda förutsättningar på individnivå. NSPH Västra Götaland erbjuder metodstöd under hela processen.

Kostnadsfri webbutbildning

Utifrån handboken har de också skapat en webbutbildning (Brukarinflytandeutbildning, nsphvastragotaland.se Länk till annan webbplats.). Webbutbildningen har fyra olika vägar för olika målgrupper: politiker, chefer med operativt ansvar, personalgrupper inom vård och omsorg samt brukarföreningar. Webbutbildningen är ett komplement och en introduktion till handboken med större fokus på hur. Den innehåller reflektionsfrågor, brukarintervjuer och konkreta tips och är uppbyggd för att kunna användas gemensamt i arbetsgruppen. I utbildningen finns aktiviteter och metoder för brukarinflytande och en samverkansmodell för arbete tillsammans med brukarorganisationer. För att gå webbutbildningen är det bara att skapa ett konto och välja den utbildningsväg som passar bäst för ens egen profession.

Tips: Rorkshop om brukarinflytande

28 november håller NSPH tillsammans med GR en workshop om brukarinflytande i praktiken.

Samordnad individuell planering (SIP) är ett sätt att arbeta med brukarinflytande på individnivån. Eva Nilsson och Frida Palm berättade om hur vi professionella kan axla vårt arbete som skyldighetsbärare gentemot dem som är rättighetsbärare, genom att fokusera på fyra hörnstenar: delaktighet, tidiga insatser, förarbete och uppföljning.

Syftet med SIP är att ”den enskilde ska ha inflytande och få vara delaktig i planeringen och genomförandet av den hälsa, vård och omsorg som det finns behov av. Insatserna ska erbjudas tidigt och det ska vara tydligt för såväl den enskilde och närstående som för verksamheterna vem som gör vad och när.” (Källa: Riktlinje för Samordnad individuell plan för kommunerna i Västra Götaland och Västra Götalandsregionen)

SIP är med andra ord både ett samordningsverktyg och ett delaktighetsverktyg. SIP-processen ser ut så här:

1. Upptäck behov
2. Förbered
3. Bjud in till SIP-möte
4. SIP-möte
5. Följ upp
6. Avsluta

Eva och Frida poängterar att det är viktigt att individen är med i hela processen, även i förberedelsen och kartläggningen inför SIP-mötet.
– Vi vill lyfta fram att förarbetet är avgörande. Ju mer vi börjar jobba med insatsen tidigt – börjar kartlägga, samordna med mera – desto bättre. Och individen ska vara göras delaktighet så tidigt som möjligt eftersom hen sitter på viktig information om hens situation. Täta uppföljningar tillsammans med individen ser de också som avgörande, och det gäller under hela processen.

Enligt den länsgemensamma SIP-riktlinjen ska vi arbeta aktivt med en fokusförflyttning, som också framhålls i Nära vård-omställningen genom utredningen En god och nära vård. Fokusförflyttningen handlar om att gå från att sätta individen i centrum till att ta med individen i teamet, tillsammans med sina närstående om individen önskar detta, och tillsammans med professionella aktörer. Med andra ord, vi ska samskapa tillsammans med individen, och det som står i centrum är behov och resurser.

Eva och Frida betonar att en SIP ska utgå från individens perspektiv, vilket skiljer sig från brukarens/patientens perspektiv: Det sistnämnda handlar mer om hur samhället ser på brukare/patienter som målgrupp. Individens perspektiv handlar om att vi frågar: Vad är viktigt för dig som person? Sen arbetar vi med aktiviteter som passar utifrån svaret. Vi professionella behöver jobba med tillgänglighet och tid – vi är skyldighetsbärare. Hur ska de vi är till få möjlighet att utveckla sin empowerment. Individerna är egenexperter – det perspektivet måste väga lika tungt som andra perspektiv.
– Vi har ett ansvar att ta till oss kunskap om delaktighet. Stark brukarmedverkan gynnar inte bara individen utan även verksamheterna. Det handlar om att individen ska kunna förstå vilka insatser vi har och vilket nästa steg är. Det ska inte finnas ett krav på att individen ska kunna formulera sig på ett visst sätt för att bli lyssnad på, enligt normer, utan det är vårt ansvar att förstå individen utifrån hens förutsättningar, menade de.

En sak vi professionella behöver ta hänsyn till är maktrelationen mellan oss och den enskilde. Vi behöver fråga oss:

• Vilken makt har vi i relation till individen?
• Utövar vi mer makt än vi har tillåtelse till inom vård skola omsorg?
• Hur ökar vi vår kännedom om maktobalansen?

Genom att arbeta med brukarinflytande och delaktighet i SIP kan vi jämna ut maktobalansen, menade de.

SIP kan ske i olika nivåer. Den enklaste nivån är Information. I de fall då det finns begränsat eller inget behov av samordning kan information och vägledning vara tillräckligt för att möta den enskildes behov. Nästa nivå är SIP, där det finns ett visst behov av samordning. Här kan den enskildes behov tillfredsställas genom att aktörer på egen hand följer överenskommen planering. SIP+ innebär medelstort eller stort behov av samordning. Det gäller när flera aktörer är inblandade runt individen och behovet av en tydlig samordning ökar: vem gör vad och när? Uppföljning blir då viktigt. Den högsta nivån är SIP++ där individen har många professionella kontakter och komplex problematik, vilket innebär ett stort behov av samordning. (Källa: Sveriges kommuner och regioner, SKR)

Frida och Eva rekommenderar oss att fundera över vilka individer vi har som även har insatser från andra aktörer, och starta med SIP för dem.
– Det är bra att börja med SIP tidigt, innan det blir alltför många aktörer inblandade – det blir tryggast för individen. Tänk på att SIP är frivilligt – det är individens verktyg, inte verksamhetens.

Aktivitetshuset Gläntan i Alingsås är ett aktivitetshus för vuxna med psykisk ohälsa som önskar delta och finnas med i ett sammanhang. På Gläntan kan de använda och utveckla sina förmågor och delta i aktiviteter. Tanja, Henrik, Charlie och Josefin berättade om hur verksamheten har utvecklats med hjälp av deltagarnas medverkan, kunskap och erfarenheter.

Ville öka brukarinflytandet

Enhetschef Tanja Jääskeläinen berättade att utgångspunkten var förvaltningens prioriterade mål ”Rätt insats”. Utifrån det målet arbetade Gläntan med att definiera vad detta innebär för just den verksamheten, vilket ledde till att de beslutade att öka brukarinflytandet genom bland annat att låta deltagare ta initiativ till och leda aktiviteter. Ytterligare ett mål var att öka besökarnas förutsättningar att vara delaktiga i samhället, och det har de arbetat med genom att göra eller bjuda in till studiebesök med olika organisationer och verksamheter.

Arbetet har varit framgångsrikt. Delaktigheten och engagemanget i verksamheten har ökat hos både deltagare och personal, och de har utvecklats och lärt nytt.
– Vi arbetar tillsammans inom enheten men också med olika föreningar och verksamheter. Det är en styrka att vi jobbar många tillsammans, betonade hon.

Inspirerades att starta musikgrupp

Henrik Wahlin berättade att utvecklingsarbetet startade för fyra år sedan när personalen kände att något behövde göras för att förbättra Gläntan. De fick inspiration av ett aktivitetshus i Göteborg som bland annat hade en musikgrupp. Med hjälp av pengar från en fond köpte de in komplett musikutrustning. De startade också andra grupper, till exempel trädgårdsgrupp, stavgångsgrupp och pysselgrupp. Totalt har de sex grupper och alla leds av en deltagare.
– Vår roll i personalen är stärka och vägleda individen att hitta sina egna förmågor, sa Henrik.

För att komma till Gläntan kontaktar man sin boendestödjare eller handläggare om att få komma på ett nybesök. Någon, oftast en deltagare, visar runt och berättar om verksamheten. När personalen märker att personen vill vara på Gläntan sätter de sig ner tillsammans och pratar och gör ett kontaktblad. Uppföljning sker efter sex månader.

Deltagarna är gruppledare – personalen stöttar

Josefin Werner Alm, frivilligsamordnare, berättade hur en aktivitet på Gläntan blir till. Oftast sker det genom spontana samtal med deltagarna. Personalen uppmuntrar sedan deltagare att bli gruppledare, och personalen stöttar i den utsträckning som behövs. De ordnar regelbundet gruppledarträffar för att ge stöd och skapa möjligheter. För att berika verksamheten bjuds organisationer och föreningar in och man besöker även andra verksamheter. Ett annat exempel på aktivitet är Hälsoveckan, med föreläsningar och utställare som tar upp aktuella ämnen.
– Det är viktigt att deltagarna finner en aktivitet meningsfull – det är inte vi i personalen som ska bestämma. Delaktighet är en ständigt pågående process. Vi behöver vara på tårna, betonade hon.

Fokus på unga vuxna

Ett särskilt fokus för Gläntan är att arbeta med unga vuxna. Deltagaren Charlie Book berättade att han inte kände sig hemma när han först deltog på Gläntan, eftersom de flesta var betydligt äldre. Därför startade han och deltagaren Emelie Unga vuxna.
– Det är bra att vi är två, så vi kan luta oss mot varandra. Vi planerar gemensamt, vi behöver inte orka alla dagar utan kan hjälpas åt, och får även stöd av personalen, sa Charlie.

Att komma till Gläntan ska vara en frizon; de får inte komma drogpåverkade och de undviker att prata om sin egen psykiska ohälsa för att inte dra ner andra. De pratar heller inte om varandra utan till varandra.

Riksförbundet Hjärnkoll samt Hjärnkoll i Västra Götaland har i drygt två år drivit ett projekt i syfte att erbjuda riskgruppen män 70+ att delta i samtalsgrupper. Detta har gjorts i nära samverkan med stad och region i Stockholm samt Västra Götaland. I Göteborg startade en sådan grupp hösten 2021 på Mötesplats Kyrkbytorget, som är en av åtta öppna mötesplatser för seniorer på Hisingen som Göteborgs stad erbjuder.

Pablo Rautenberg, som jobbar på Mötesplatser för seniorer på Hisingen, berättade om starten tillsammans med Hjärnkoll, om att män över 70 är överrepresenterade i suicid och om arbetet med att hitta dem som är målgrupp för samtalsgrupperna.
– Jag tänkte att ”jag vet inte vem som kan vilja komma till en sådan mötesplats för jag kan inte se utanpå hur folk mår”. Så jag började prata med alla jag träffade på mötesplatsen där jag arbetade men även utanför. Jag undvek att använda laddade ord som psykisk ohälsa och suicid ifall det skulle skrämma folk; jag använde mer allmänna formuleringar som att det kan vara skönt att komma och prata med andra, att det har varit en jobbig period (på grund av pandemin). Jag tänkte brett när jag försökte hitta personer. Jag pratade även med kvinnor för att ta hjälp av deras kontaktnät, berättade han.

Utanför en av mötesplatserna där Pablo jobbade kom Bill promenerande. De började prata och Pablo berättade om samtalsgruppen. Bill var intresserad och lämnade namn och telefonnummer. När Pablo fått ihop åtta namn kunde grupperna starta.
– Två samtalsledare från Hjärnkoll ledde grupperna en gång i veckan och jag hjälpte till med det praktiska. Det var åtta tillfällen tillsammans med Hjärnkoll. Målet var att få gänget att vilja fortsätta även efter de åtta tillfällena. Jag satt med gruppen efteråt och diskuterade hur de ville fortsätta. Tillsammans hittade det en egen, lite friare, form för samtalsgruppen. Vi vill inte att det ska vara för stor grupp så att det blir grupper i gruppen. Då slussar vi dem hellre vidare till andra grupper.

Bill Rydell är pensionär, 84 år, och har en sammankallande roll på Gläntan. Han berättade om när han kom i kontakt med gruppen när han promenerade förbi en mötesplats där de spelade schack. Pablo kom ut och frågade om han ville vara med och spela, men det ville han inte. Pablo berättade att det skulle starta en samtalsgrupp och bjöd in Bill.
– Under mina 20 år som pensionär har jag inte tänkt på sådant här. Jag har promenerat på stan och det har räckt. Jag har inte behövt gå på samtalsgrupper. Men jag tänkte att jag ger det en chans och provar. Det har gett mig en annat socialt liv, berättade Bill.

Träffarna med titeln ”Samtal om livet” ägde rum två timmar i veckan och de var cirka 7-8 deltagare.
– Vi hade ett häfte att utgå från men vi tyckte inte att det passade oss. Det var skrivet av kvinnor för kvinnor. Så vi gjorde på vårt sätt. Det viktiga var att det vi sa inte kom utanför dörrarna.

Efter åtta veckor tillsammans med Hjärnkoll valde gruppen att fortsätta på eget initiativ – varje tisdag mellan 10 och 12.
– Även om det bara är två timmar så är det två värdefulla timmar. Några är nyblivna änkemän, några ensamstående, några gifta men får chans att komma ut och prata med män. Vi ser fram emot träffarna där man kan ventilera olika saker. Det är bra att det är max tio personer i gruppen så alla kan prata med alla.

Pablo tipsar om att inte ge upp när man startar liknande arrangemang.
– Man behöver prata med folk mellan fyra ögon för att få dem att komma. Det funkar inte att stå inför en stor grupp och uppmana dem att komma, poängterar han.

Märta Lycken från Kungsbacka kommun berättade om hur mottagningsenheten och utredningsenheten barn och unga inom individ- och familjeomsorgen med hjälp av tjänstedesign utvecklar verksamheternas organisation och samarbete. Tankar, önskemål och idéer från personer som har haft kontakt med enheterna är vägledande i utvecklingsarbetet.

Tjänstedesign innebär att tjänster, produkter och processer utformas tillsammans med användarna. Det är en noggrant planerad process som jobbar målsökande, det vill säga att vi inte vet vad vi letar efter men ska leta efter det på ett kontrollerat sätt. Processen går ut på att ringa in, undersöka, fokusera, ta fram idéer, testa idéer och förverkliga idéerna.

Innovation är något som är nytt hos verksamheten och som har en effekt som är nyttiggjord. Det behöver inte vara en helt ny uppfinning, men en lösning som är ny för oss, och som ger effekt på en utmaning som vi har identifierat.

Bakgrunden till Kungsbackas arbete är att två enheter inom individ- och familjeomsorg – mottagningsenheten samt barn och unga – kämpade med att utveckla ett mer effektivt samarbete, med fokus på individen, men de hittade ingen bra väg framåt. Hypotesen var att det är jobbigt för enheternas målgrupper att möta flera olika handläggare och behöva berätta sin historia flera gånger. En farhåga var att det var nödvändigt att omorganisera verksamheterna för att lösa detta.

Uppdraget som enheterna tog på sig var att ”se över handläggningen med fokus på de vi är till för och organiseringen kring uppdraget; en förändringsresa mot nya arbetssätt där vi arbetar mer tillsammans.”. För att åstadkomma behövde de komplettera den professionella expertisen med klienternas egenexpertis. De beslutade att ta hjälp av tjänstedesigners, alltså utomstående personer som är proffs på processer. Ett riktmärke var att ”inga beslut ska fattas som går emot den input som vi får från de vi är till för”.

Det nya angreppssättet innebar bland annat mer ”action”.
– Det handlade om att vi fick gå från start till att få saker att hända ganska snabbt. Det innebar till exempel att vi fick nöja oss med ett visst kunskapsunderlag så vi kommer framåt. Vi kanske inte måste ha läst alla rapporter eller ha ett statistiskt säkerställt underlag utan får bestämma att det här är good enough, så att vi kommer framåt i processen, berättade Märta.

Processen innebar också att jobba målsökande i stället för målstyrt. Ibland fungerar målstyrt, när vi vet vart vi ska. Men vi behöver ibland arbeta målsökande, när vi inte vet hur lösningen ser ut.

Exempel på resultat från arbetet var att klienterna tycker det är bra att träffa flera, tvärt emot hypotesen.
– Vi sparade alltså tid på att inte sätta i gång en omorganisation i onödan, betonade Märta.

Ett annat exempel på resultat var att information är det viktigaste fokuset, och att testa vilka sätt att kommunicera som användarna vill ha.

En av framgångsfaktorerna i arbetet med tjänstedesign menade Märta är att de har stöd av politikerna. Direktiv från kommunstyrelsen uppmanar bland annat till att våga prova nya arbetssätt, att det i organisationen ska vara en kultur som tillåter experimenterande och risktagande och att vi ska kunna misslyckas innan vi träffar rätt.

En annan framgångsfaktor är att våga lita på processen. Målsökande processer där man testar sig fram skapar lätt osäkerhet, vilket kan uttryckas som motstånd. Innehållsosäkerhet är naturligt i en målsökande process, men processosäkerheten är möjlig att minska.