Den vanligaste insatsen är ingen insats alls

Föräldrar till barn som bor i familjehem eller på institution behöver få bättre stöd än vad de får idag. Det är utgångspunkten för projektet Förälder på avstånd. Kommunerna som deltar i projektet har nu dragit igång ett förbättringsarbete som handlar om allt från krissamtal till en helt ny mottagning för dessa föräldrar. Detta och mycket annat framkom vid tisdagens fullsatta seminarium.

Förälder på avstånd är ett treårigt FoU-projekt finansierat av det statliga forskningsrådet Forte inom ramen för en tioårig satsning på praktiknära socialtjänstforskninglänk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster.

Projektet handlar om stöd till placerade barns föräldrar och syftar till att utveckla såväl insatser som kunskap. Det genomförs under 2019–2021 i samarbete mellan Region Jönköpings Län, Göteborgsregionen och Göteborgs universitet. Sju kommuner deltar i projektet: Alingsås, Eksjö, Göteborg, Mölndal, Stenungsund, Sävsjö och Värnamo.


Vilket stöd får föräldrarna idag?

För att få en bild av hur stödet till placerade barns föräldrar ser ut idag har man inom ramen för projektet gjort en enkät i de deltagande kommunerna. Handläggare som är ansvariga för ärenden med barn i familjehem eller HVB-hem har svarat på frågor om vilken kontakt barnen har med föräldrar och släkt och vilka insatser föräldrarna får just för att kunna vara förälder på avstånd (inte för att t.ex. behandla ett missbruk vilket det också kan finnas behov av).

Enkätresultaten har därefter diskuterats i fokusgrupper i varje kommun utifrån frågor som: Vad ser ni som angeläget att förändra? Varför jobbar vi inte så mycket med detta idag som vi kanske skulle vilja?

För att få en bild av föräldrarnas egna erfarenheter har alla föräldrar i projektkommunerna med barn i familjehem eller på institution fått en inbjudan att delta i en fokusgrupp eller enskild intervju. Hittills har ett 30-tal föräldrar intervjuats, men ambitionen är att nå ännu fler.

Enkäten som handläggarna har svarat på visar att de flesta av barnen har två föräldrar som är i livet. Oftast är båda föräldrarna vårdnadshavare. Ungefär hälften är placerade enligt lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) och hälften enligt socialtjänstlagen (SoL). Enkätsvaren visar att de flesta barn har kontakt med sin mamma, men bara hälften med sin pappa. Det är också vanligt att de har kontakt med sina syskon. Det är däremot få som har kontakt med andra släktingar.

Anna Melke.

På frågan vilket stöd föräldrarna får idag var det vanligaste svaret att de inte fick någon insats alls varken från socialtjänsten eller någon annan professionell aktör, trots att handläggaren anser att de skulle behöva det. De som besvarat enkäten anser att 20–30 procent av föräldrarna får det stöd de behöver för att kunna vara en förälder på avstånd. Allra minst stöd får pappor. I den mån föräldrarna fick stöd så handlade det exempelvis om att stötta vid umgänge, samtal, familjebehandling, hjälp att hålla kontakt med skola, HVB-personal och familjehemmet.

En del föräldrar får krissamtal där mycket handlar om att förstå varför barnet blir placerat. Detta är ett område som flera kommuner kommer att arbeta med att utveckla.

– Många föräldrar befinner sig i olika slags livskriser när ett barn omhändertas, men själva omhändertagandet innebär i sig också en kris och det behöver vi nog förutsätta att det är för de allra flesta, sa Anna Melke som är projektledare för Förälder på avstånd och verksam som forskare vid Göteborgsregionen FoU i Väst.

Vilket stöd tror handläggarna att föräldrarna behöver?

Therése Wissö.

Enkäten visar att handläggarna upplever att föräldrarna behöver stöd i sin egen sorg och kris, men också i relation till barnet. Det handlar exempelvis om att få stöd i att bemöta och kommunicera med sitt barn på ett sätt så att de visar kärlek och omsorg.

Däremot uppger majoriteten av handläggarna som besvarade enkäten att de inte lagt tid på att motivera föräldrarna till att ta emot stöd. Orsaken kan vara att barnen uttrycker att de inte vill eller att föräldrarna inte uttryckt önskemål om detta och att det är svårt att motivera den som inte vill.

– Vem ska ha kontakten med föräldern? Behöver vi utse en socialsekreterare som har ansvar för det? Föräldrarna kanske inte är öppna att ta emot stöd i samband med placeringen och sen när de kanske är det så får de inte frågan, sa Therése Wissö som är verksam vid Institutionen för socialt arbete vid Göteborgs universitet och en av forskarna i projektet.


Vad säger föräldrarna?

Intervjustudien med föräldrarna pågår och materialet är ännu inte analyserat i sin helhet. Men några preliminära resultat går ändå att urskilja. De föräldrar som har intervjuats trycker på hur viktigt det är med ett värdigt bemötande: att bli lyssnade på och fortsatt bli betraktade som viktiga personer i barnens liv. De vill vara delaktiga och fortsätta ha kontakt med barnen och träffa dem på naturliga sätt. De efterfrågar också nyanserade och professionella bedömningar där de blir sedda även för det som fungerar och inte bara för sina tillkortakommanden. Många upplever att de säger en sak i samtal, men i dokumentationen står det något annat. För dem blir besluten inte begripliga varken i samband med omhändertagandet eller under placeringens gång. Och så trycker föräldrarna på vikten av att få kontinuerlig information – om barnen, rättigheter och om vad som krävs för att få träffa barnen mer eller återförenas.

En del skillnader tycks finnas mellan föräldrar som har barn i familjehem (och yngre barn) och de som har barn som bor på HVB (vilket framförallt är tonåringar). Föräldrar med barn i familjehem lyfter fram att de önskar stöd för att utveckla sin och släktens relation till barnet och att få träffa barnet oftare. Många av de föräldrar som intervjuats träffar sina barn mycket begränsat, t.ex. en halvtimme i månaden.

Föräldrar med barn på HVB-hem vill ha information om hur barnet har det, att personal hör av sig, att de får vara med och forma innehållet i vården, att de betraktas som någon som har kunskap om barnet och att de ska få möjlighet att förbereda hemflytt och hjälp med det praktiska.

– Det finns stora förbättringsbehov och föräldrar och personal ser ofta samma behov utifrån sina respektive perspektiv. Det är en bra utgångspunkt för ett förbättringsarbete, konstaterade Therése Wissö.



Förbättringsarbete i kommunerna

I varje kommun finns ett team som samordnar förbättringsarbetet. I mångt och mycket har de identifierat samma områden som de vill jobba vidare med. Det handlar om:

  • Tydlighet inom organisationen om vem som ska jobba med de här frågorna och utåt till föräldrar när barnet placeras. Information ska vara lätt att förstå och föräldrar ska förberedas inför möten.

  • Samarbete/samverkan inom socialtjänsten men även i relation till exempelvis psykiatrin, övrig sjukvård och föräldrar (med särskilt fokus på hur fler pappor kan involveras).

  • Få rutin på och använda det som redan finns, som att erbjuda föräldrastöd, krisstöd för föräldrar och barn vid placering, se förälderns resurser och involvera det sociala nätverket.

  • Nya arbetssätt, t.ex. en person som är till för föräldern, en mottagning som är till för föräldrar (finns i Stockholm och snart också i Göteborg), föräldragrupper, krisstöd till alla i starten, Barnets bok (se nedan) samt ”stödpaket”.

Från vänster: Lejla Mesinovic Klecina, Olivia Broström och Camilla Gunnarsson.

Camilla Gunnarsson berättade att de i Stenungsund har börjat arbeta med den s.k. Södertörnsmodellen där man jobbar med riskbedömningar när det gäller umgänge. Att man valde detta beror på att medarbetare i organisationen har varit med och tagit fram modellen så det finns kunskap inom organisationen att bygga vidare på.

– Vi ska också utveckla krisstöd till föräldrar i de fall där det ser ut som att barnen kommer att bli placerade. Familjebehandlare ska kunna vara med på möten när föräldrar får vetskap om att barnet ska bli placerat och vara kunskapsbärare. Många föräldrar fastnar i frågan om varför barnet blev placerat. Då tänker vi att en behandlare som har den kunskapen med sig kan jobba tillsammans med föräldern för att komma vidare, sa Camilla Gunnarsson.

Även i Mölndal ska man arbeta med krisstöd.

– Få föräldrar får stöd och vi jobbar väldigt lite idag för att föräldern ska ta emot stöd. Vi tror att krisstöd är en förutsättning för att längre fram kunna ta emot annat stöd. Krisstöd är viktigt också ur barnets perspektiv, sa Olivia Broström.

Lejla Mesinovic Klecina berättade att även Göteborgs stad valt att fokusera på krisstöd och att man med inspiration från Stockholm kommer att öppna en mottagning för föräldrar med placerade barn:

– Vi ska också förtydliga vår information, bland annat kring processen vid ett omhändertagande och så ska vi jobba med Barnets bok, ett arbetssätt för biologiska föräldrar och familjehemsföräldrar att närma sig varandra genom att skriva barnets historia. Familjesekreterare och socialsekreterare behöver också träffas och förbättra samverkan.


Att ha eller vara en förälder på avstånd

Eva-Linn Svensson kommer från organisationen Knas Hemmalänk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster, som är en ideell förening för ungdomar och unga vuxna som antingen bor i eller har bott i familjehem, HVB-hem eller annat boende för samhällsplacerade barn eller unga. Hon lyfte fram hur viktigt det är att stödet till föräldrar och barn utgår från vad som passar i varje enskilt fall. Socialtjänsten måste ta hänsyn till vad föräldrar klarar och vad barnen vill:

– Många av oss i föreningen Knas Hemma har blivit överkörda. Föräldrarna har haft rätt till oss och det finns barn och ungdomar som tvingats träffa sina biologiska föräldrar mot sin vilja. Det är föräldrarnas rätt till barnen och inte tvärtom. Därför driver vi på att man inte tvingar på något till någon som säger nej. Vi tänker att det får vara på barnets eget initiativ. Fråga barnet vad barnet vill! Det kanske bara ska vara brevkontakt? Sen får man tänka på att barn är lojala och kanske inte alltid vågar säga vad de tänker. Ska föräldern vara med i samtalet när man frågar hur barnet vill ha det? Blodsband och DNA är inte allt heller. Det barnet anser vara ens familj får vara det. Ifrågasätt inte det.

Annika Öberg från organisationen Qrut – Aktivt föräldrastödlänk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster underströk också att det inte är föräldrar som har rätt till sina barn, utan barn som har rätt till sina föräldrar. Annika har egen erfarenhet av att vara förälder på avstånd och använder det idag i sitt arbete med att stödja mammor som fått sina barn omhändertagna. Hon möter mammor som kan ha barn som de inte har träffat på flera år och ser behov av stöd på många områden, inte minst i själva kontakten med socialtjänsten.

– Mammorna är jättearga på socialtjänsten, grannar, dagis... Vi hjälper dem att läsa deras utredningar. Det är så få föräldrar som vet varför deras barn är omhändertaget. De har aldrig förstått och ingen har förklarat och ingen har mött föräldern i krissituationen så jag blir jätteglad att ni pratar om krishjälp. Men tänk på att det är svårt att ta hjälp från socialtjänsten när det är socialtjänsten som har placerat barnet.

Hon berättade hur de hjälper de mammor de möter att boka tid hos socialtjänsten och förbereder mammorna inför mötet.

– Efter mötet håller vi kvar mammorna och förklarar mötet för de kommer inte ihåg något. De är så rädda för att börja gråta eller säga fel saker. De här föräldrarna har misslyckats men de är inga dåliga människor.

Annika Öberg betonade att det är viktigt för föräldrarna att förstå och känna att de är delaktiga.

– Vi har jobbat med 130 mammor sen 2014. Ingen har haft ett vuxenmöte med familjehemmet innan vi kommer in. Men allt fungerar så mycket bättre när vi träffas och får en relation! Var inte så rädda för att få ihop allting, alla behöver inte hålla sig på sin kant.

Det var också något som Eva-Linn Svensson skickade med:

– Var inte så fyrkantiga när ni planerar kontakten mellan barn och föräldrar. Tänk out of the box. Var lite lekfulla och kreativa!



Material från seminariet


Vill du hjälpa oss att komma i kontakt med fler föräldrar?

Vi skulle gärna vilja intervjua fler föräldrar för att få del av deras perspektiv. Sprid gärna den här flyern!



Vill du veta mer om projektet?


Kontaktperson på GR: Anna Melke

Senast uppdaterad: 2019-11-29 

Göteborgsregionen (GR)

Göteborgsregionen (GR) består av 13 kommuner som har valt att jobba tillsammans. Vi driver utvecklingsprojekt, har myndighetsuppdrag, forskar, ordnar utbildningar och är storstadsregionens röst i Västsverige, bland mycket annat. I våra nätverk träffas politiker och tjänstepersoner för att utbyta erfarenheter, bolla idéer och besluta om gemensamma satsningar. Allt för att regionens en miljon invånare ska få ett så bra liv som möjligt.

Twitter
Facebook
Youtube
Rss
Prenumerera
LinkedIn
Göteborgregionens Kommunalaförbund