Rapport

Utredningsarbete i den sociala barnavården – Signs of Safety

En jämförande studie av kommuner med och utan Signs of Safety.

Signs of Safety används i den sociala barnavården i många svenska kommuner. Det är en modell som ska bidra till ökad delaktighet och tydlighet genom samarbete med barn, föräldrar och nätverk samt ett systematiskt fokus på risker, styrkor och säkerhet.

I denna rapport redovisas en treårig studie om utredningsarbete i den sociala barnavården – med och utan Signs of Safety. Syftet var att utforska vilka avtryck modellen gör och att samtidigt bidra med kunskap om hur barnavårdsutredningar genomförs och upplevs mer generellt.

Studien har vägletts av tre frågor:

hur utredningsarbetet struktureras och dokumenteras, särskilt när det gäller hur information samlas in, analyseras och bedöms
hur utredningsprocess och eventuellt stöd upplevs av familjer och
vilka likheter och skillnader som framträder mellan kommuner med och utan erfarenhet av Signs of Safety.

Metod och genomförande

Studien omfattar sex kommuner: två med lång erfarenhet av Signs of Safety, två som befann sig i en implementeringsprocess och två som inte använde modellen. Rapportens huvudsakliga resultat bygger på tre delstudier som belyst utredningsprocessen ur olika perspektiv:

kollegial aktläsning och analys av 243 beslutsunderlag,
60 observationer av metodhandledning samt
intervjuer med 25 personer som nyligen deltagit i utredning – framför allt föräldrar, men även barn, ungdomar och närstående.

Därtill används kommunstatistik som kompletterande kontextmaterial.

Resultat från de tre delstudierna

Aktläsningen genomfördes av medarbetare, arbetsledare och chefer i respektive kommun. Den åtföljdes av analysseminarier där kommunerna valde ut resultat som de ville lyfta upp till dialog. Det handlade framför allt om hur barns perspektiv tillvaratas, hur nätverkspersoner uppmärksammas och involveras samt frågor om analys och bedömning. Aktläsningen visade samtidigt att beslutsunderlagen ofta byggde på ett begränsat informationsunderlag och att det kunde vara svårt att få en samlad bild av barnets situation. Det fanns också behov av större tydlighet i hur risk och skydd vägdes samman och hur barnets bästa analyserades och motiverades.

Vissa spår av Signs of Safety kunde urskiljas, bland annat genom specifika verktyg som ibland användes samt språk och struktur i dokumentationen. Avtrycken var dock generellt sett svagare och mindre tydliga än förväntat.

Observationerna visar att metodhandledningen fyllde flera viktiga funktioner: praktisk och administrativ vägledning, kollegialt stöd och lärande. Gemensam, fördjupad analys och bedömning fick däremot mindre utrymme. Det gällde även i de utredningsteam som anammat Signs of Safety.

Det tydligaste avtrycket från Signs of Safety syntes i metodhandledningens stödjande funktion. I vissa säkerhetsteam blev också nätverksarbete, säkerhetsplanering och gemensam analys av risk och skydd mer framträdande. Mönstret var dock inte enhetligt, eftersom även andra faktorer tycktes spela roll, exempelvis lokala strukturer för gemensam avstämning och analys samt arbetsmiljöförhållanden. Säkerhetsteam är inte heller något som tydligt ingår i modellen. Detta försvårar bedömningen av modellens betydelse.

Intervjuerna gav en sammansatt bild av familjemedlemmarnas erfarenheter, men intervjupersonerna är för få för att möjliggöra en analys utifrån kommuntyp. Flera beskrev socialsekreterare som respektfulla, engagerade och lyssnande, men ett gott bemötande innebar inte alltid att de förstod utredningsprocessen, hade insyn i hur deras uppgifter användes eller upplevde att deras perspektiv fick betydelse för bedömningar och beslut. Resultaten visar att kvalitet inte enbart handlar om hur en utredning genomförs, utan också om huruvida den leder vidare till stöd eller skydd som svarar mot de behov som identifierats och kan bidra till förändring för barnet och familjen.

Utvecklingsområden

Resultaten anknyter till tidigare forskning om barnavårdens generella utmaningar när det gäller frågor som berör delaktighet, analys och införande av specifika förhållnings- eller arbetssätt. De ligger också i linje med tidigare studier om Signs of Safety som visat att modellen inte alltid används på det sätt eller i den omfattning som avsetts.

Studien lyfter fram ett antal gemensamma utvecklingsområden, oavsett om kommunen använder Signs of Safety eller inte: Metodhandledningen behöver värnas som en arena för analys, reflektion och professionellt omdöme, och förste socialsekreterare behöver ges tid, mandat och stöd för sitt metodledande uppdrag. Kommunerna behöver också stärka den systematiska uppföljningen av utredningar och insatser, bland annat för att analysera vilka familjer som återkommer, vilket stöd som erbjuds och vad det leder till. Slutligen behöver kommuner som inför eller använder modeller tydliggöra vad modellen förväntas förändra i praktiken och följa upp om dessa förändringar faktiskt sker.