2022: Tillsammans blir 13 kommuner starka och kan påverka

Det finns egentligen två skäl att engagera sig i frågan. Det första gäller individen. Vi vet att den allra viktigaste förutsättningen för att få arbete är en genomförd gymnasieutbildning. Att inte fullfölja sin utbildning innebär stora risker: det blir större risk för arbetslöshet och svårigheter att försörja sig, men också att få tyngre problem, som att hamna i drogberoende eller kriminalitet.

Det andra skälet handlar om samhället. Utanförskap kostar mycket – det ser vi i tidningarna varje dag. Om vi kunde använda bara en bråkdel av de pengar som går till att ”reparera” och åtgärda problem och i stället investera tidigt – i fler lärare i klassrummen, längre tid i förskolan, socialarbetare i skolan, kort sagt mer av resurser som satsas tidigt – skulle det ge både bättre resultat och lägre kostnader.

Hur länge har du samarbetat kring fullföljda studier i GR?

Jag har länge arbetat som verksamhetschef för gymnasiet, de sista 17 åren för Lerums gymnasium. 2015 blev det tydligt för mig, när vi tog emot många nyanlända, att vi behövde utveckla vår verksamhet. Vi hade många ensamkommande i kommunen som ofta hade god studiebakgrund och hög motivation. Samtidigt ökade antalet elever på introduktionsprogrammen kraftigt. Att låta dem gå språkintroduktion och säga ”ni får inte gå vidare förrän ni lärt er språket” hade gjort att många tappat motivationen och kanske hoppat av.

Genom GR:s gymnasienätverk kom vi in i projektet Plug In 2.0 och började arbeta med att tillgängliggöra hela utbildningsorganisationen även för eleverna på introduktionsprogrammen. Vi har fortsatt i flera projekt, till exempel Yrk In och nu Skolanknytning och närvaro (SAON), som har haft samma mål: att öppna upp verksamheten, tänja på gränserna och skapa utbildningar som motiverar. Projekten som GR drivit har också gett legitimitet på hemmaplan, eftersom det funnits projektledare och strukturer vi kunnat luta oss mot. Att arbeta i projektform ger draghjälp, värdefulla erfarenheter och goda idéer från andra kommuner. Vi har lånat många lösningar längs vägen.

Hur har samarbetet förändrats sedan du började?

I början handlade det mest om att ändra arbetssätten i gymnasiet och vuxenutbildningen. Målgrupperna fanns där. Nu, i projektet SAON, kan vi arbeta tidigare i kedjan. Fullföljda studier handlar inte bara om att sätta in insatser i slutet av skoltiden, utan också om att tidigt fånga elever som riskerar att tappa fotfästet.

Samarbetena i projekten har breddats både horisontellt och vertikalt. Vi ser också att projektadministrationen fungerar smidigare i dag än förut – inte minst tack vare att Europeiska socialfonden (ESF) utvecklat sina digitala verktyg.

Kan du ge exempel på hur samarbetet gjort nytta för invånarna?

Om vi ser till individen, våra medborgare, handlar satsningarna på fullföljda studier om att varje elev ska få möjlighet att fullfölja sin utbildning. Det är fantastiskt att se när en ungdom hittar tillbaka till motivation och studielust.

Vi möter också unga som varit hemma länge, som kanske varit frånvarande från skolan i flera år. De behöver ofta en lågtröskelverksamhet där man börjar försiktigt, kanske med en fika i veckan, som sedan blir två, och så småningom leder till att man kommer tillbaka till skolan och deltar i undervisningen. Det kanske inte revolutionerar världen, men för en familj kan det här bli livsförändrande – och jag tror att vi genom att utveckla verksamheten har kunnat göra skillnad för många elever och deras familjer.

Hur kan samarbetet utvecklas de kommande åren?

Jag tror mycket på det vi arbetar idag inom projektet Skolanknytning och närvaro, det vill säga fokus på övergångar och på att stärka samarbetet mellan skolstadier. Vi ser också att det är viktigt att det kommunala aktivitetsansvaret, KAA, kommer in tidigare i grundskolan. Vi måste arbeta proaktivt så att elever inte vänder skolan ryggen och isolerar sig hemma. Här är närvaroarbetet en central del. Vi kan inte vänta tills allt rasat innan vi börjar med att stötta.

När GR fyller 50 år 2045, hur tror du att samarbetet ser ut då?

Jag hoppas att den regionala samverkan har stärkts ytterligare. Det finns alltid en pendelrörelse mellan det lokala självbestämmandet i en kommun och det regionala arbetet som kräver samverkan. Inom gymnasiet är samverkan självklar, och jag tror att det kommer att bli lika självklart på fler områden.

Särskilt för mindre kommuner är samarbete avgörande. Ensamma är vi för små, men tillsammans kan vi ge invånarna det de har rätt till. Gymnasiesamarbetet visar detta tydligt: ingen kommun kan erbjuda allt, men tillsammans kan vi erbjuda hela bredden. Jag tror att samma synsätt kommer att prägla fler välfärdstjänster.

Personligen har jag uppskattat att komma till Göteborgsregionen och att få arbeta med kollegor från andra kommuner. Det har varit roligt, lärorikt och viktigt. Vi har ju varandras ungdomar i skolan, och då måste vi också mötas – vi som leder verksamheten.