Rapport

Hur lagar man ett hjärta? Om diskoteksbranden på Backaplan.

Berättelser om BUP-personalens arbete med brandungdomarna i anslutning till diskoteksbranden på Backapla i Göteborg 1998.

Denna skrift handlar om kunskaper och erfarenheter som utvecklats och kommit fram genom det stödarbete som genomfördes av Barnpsykiatriska kliniken i Göteborg i anslutning till branden på Backaplan i Göteorg 1998. Branden är den största katastrof som drabbat ungdomar i Sverige i modern tid.

Erfarenheter inför liknande katastrofer

Syftet med skriften har varit att låta personalen dela med sig av sina erfarenheter från arbetet med brandungdomarna till kollegor inom BUP, men också andra aktörer som vid liknande katastrofer kan komma att beröras inom exempelvis skola, socialtjänst och olika former av stöd- och kriscentra.

Dokumentationen har även varit avsedd som ett sätt att avsluta och komma vidare - förhoppningen har varit att den skulle bli något konkret att lägga till handlingarna.

Skriftens innehåll

De medarbetare som intervjuades i skriften intervjuades var för sig. Intervjuerna utgick ifrån ett par gemensamma, öppet formulerade frågeställningar:

  • Vad har brandarbetet inneburit för dig?
  • Hur har det påverkat dig och din roll i ett barnpsykiatriskt team?
  • Vilka är de viktigaste lärdomarna som du vill dela med dig av?

Utöver medarbetarnas berättelser innehåller skriften även en intervju med en före detta patient. Han berättar om ungdomarnas gemensamma projekt - om kampen för att överleva - och vad den hjälp betytt som han fått av psykologen på BUP.

BUP-personalens uppdrag i och med diskoteksbranden i Backa

Utmaningen som BUP-personalen ställdes inför i och med branden var gigantisk. Det gällde hundratals offer för den västa katastrof som drabbat ungdomar i Sverige i modern tid.

Över hälften var födda utomlands. Många av dem hade flyktningbakgrund och levde i familjer som redan tidigare var traumatiserade på grund av livshotande upplevelser i hemlandet eller under flykten. Det gjorde BUP:s uppdrag än mer komplicerat.

Akutfas och efterförlopp

Arbetet skulle bli utdraget under en lång tidsperiod. Först kom den kaosartade, intesiva akutfasen. BUP-medarbetarna vittnar om chocken och de många hemska upplevelserna där de försökte stödja anhöriga, familj och vänner som just fått reda på att någon dött eller när de måste följa med som stöd på visningar av de dödas kroppar. Därefter tog efterförloppet vid.

Under lång tid var BUP-personalen tvungen att ha en ständig beredskap på att åter konfronteras med branden och dess följder. Många svåra frågor har varit återkommande: Har vi gjort allt, vad kan vi göra mer och i så fall hur?

Många av BUP-medarbetaras reflektioner kretsar kring hur de har påverkats av att under så lång tid - i upp till fem, sex år - arbeta med ett så pass tungt innehåll.

Även om kunskapen finns, kan man inte nog upprepa vikten av att förebygga risken för sekundärtraumatisering hos behandlare som utsätts för en så extrem belasning som branden inneburit. Det handlar om utrymme för och uppmuntran till reflektion, både för egen del och tillsammans med kollegor, debriefingsamtal, handledning, möjlighet till individualterapi och fortbildning.

Skriften har tagits fram av Göteborgsregionen FoU i Väst.

Kontakt

Margareta Forsberg

Enhetschef och FoU-chef

031-335 51 33

I korthet

Författare

Cajsa Malmström

Publiceringsår

Januari 2005

Uppdaterad